Gösta Ekmansällksapet Hasse
Mini Biografi Galleri Citiat & Kuriosa Ljud & Bild Produktioner


”Jag vilar min talang”. Göstas svar när han fick kritik för att han valde för banal repertoar.

”Huvudsaken är inte vad de skriver, utan att de skriver”.

”Det kommer en tidning imorgon också!”

”Strunt den som ger sig”.

”Jag är ingen konstnär, men jag kan min konst”.

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”.

(samtliga citat ovan hämtade ur Från Gösta Ekman till Gösta Ekman 1982)

När tidningen Figaro utnämnde Gösta till ”Sveriges vackraste skådespelare” 1910 skrev han i ett brev till en väninna ”Jag kommer aldrig någonstans med det här ansiktet. Men jag skall visa dem att det finns mycket bakom den nunan”. (Från Gösta Ekman till Gösta Ekman 1982)

”Jag har haft en enda fix idé: teater. Jag kan bara teater, vill bara teater, duger bara till teater.” (Stjärnor 1933)

Om popularitet - ”Det är den tyngsta och lättaste börda att bära”. (Scenen nr. 1 1931)

”Visdom är ingenting annat än de erfarenheter som ens beklagliga dårskaper generöst har givit en”. (intervju 1932, citerad i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman 1982.)

”För mig är teater äventyr. Var gång jag stiger in på scenen går jag mot äventyret. Vem vet vad jag kan hitta på”.(Stjärnor 1933)

”Teater skall och måste vara bohem, ett zigenarläger” (själv var han zigenarhövdingen) ...”men med disciplin, som man måste ålägga sig, om man älskar konsten och vill nå någonstans inom teatervärlden. Men semester, normalkontrakt, skådespelarnas fackförening? Nej, bara teater! Hos mig får det inte vara fråga om paus, inte om ”har inte tid”. Sådana människor kan jag inte ha”. (GP 26/8 1933)

”Skall man spela livets roller, så måste man känna livet. Inte bara från den ena – eller andra sidan - men från alla sidor. Det blir skådespelarens lott att göra det! Man måste känna helvetet för att kunna se Gud.” (intervju 1934, citerad i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman 1982)

Drinken ”Gröna hissen” uppfanns i Stockholm i början av 1920-talet och är döpt efter Göstas dundersuccé med lustspelet ”Gröna hissen”.

Göstas mamma Victoria gifte om sig några år efter sin mans död och fick i det äktenskapet tre barn: Olle, Sigrid och Erik.
Gösta samlade på prydnadselefanter (men enbart de med snabeln upp i vädret).

På sin födelsedag den 28 december 1931 fick Gösta ta emot medaljen Litteris et artibus (för litterära och konstnärliga förtjänster), det finaste konstnärliga pris som finns i Sverige. Men han hade aldrig tid att använda den så han ska helt enkelt ha hängt upp den på en lampskärm.

Båda Göstas föräldrar var roade av musik - fadern spelade fiol och modern sjöng. Man hade musikstunder hemma, opera var favoriten. Gösta började även han spela fiol när han började skolan, han ska ha varit väldigt skicklig för sin ålder, men efter olyckan med hästspårvagnen (som orsakades av hans fiollärare) så glömde han totalt bort hur man spelar.

Han hade senare i livet med sig sin grammofon i stort sett överallt, han kunde inte arbeta utan musik och den musik han älskade mest var kompositören Jean Sibelius.

För att lilla Gösta skulle ha något att göra medan hans mor arbetade tillverkade hon en dockteater åt honom av en gammal margarinlåda omkring 1897 och med sina två trasdockor skapade han där sina egna teaterpjäser. Modern ordnade efter ett tag så att han fick en fint snickrad teater med orkesterdike och allt, han fick även finare köpta pappersfigurer ur olika kända pjäser. Sin ”lilla teater” behöll han även när han hade sin egen stora teater och satt då och spelade i sin direktörsloge.

Jobbade innan han kom in vid teatern bl.a. som springpojke i en järnhandel, springpojke för ett grosshandlarkontor, i en pantbank och på Clara Smitt-Dryselius ljusbadsinstitut. Samt gjorde extra tjänstgöring i kören på Oscars (som då var en operettscen).

Startade 1928 ”Bebs Teater- och Filmskola” tillsammans med paret Brunius och Lisa Bryde på Oscarsteatern. John W. Brunius skötte det administrativa, hans hustru Pauline gav filminstruktioner, Lisa Bryde undervisade i dans och Gösta gav lektioner i den sceniska framställningskonsten. Man arrangerade även skolföreställningar i samarbete med skolledningar av passande pjäser och spelade dem på eftermiddagar. Gösta tog sig även tid med att stötta och uppmuntra unga förmågor inom teateryrket. Många är de som startat sin bana hos honom och som han delat med sig av sina kunskaper till, däribland: Sture Lagerwall, Signe Hasso, Stig Järrel, Ingrid Bergman, Hjördis Petersson, Marianne Löfgren, Karin Kavli, Gunnar Björnstrand, Hilding Gavle och Georg Rydeberg.

Var förtjust i att utsätta sina medspelare för olika spratt, ofta lite med baktanken att kolla att de verkligen var vakna och lyssnade på motspelarens repliker eller kunde hålla sig för skratt och fokusera på sin uppgift vad han än hittade på för test eller hyss att utsätta dem för. 

Gösta hade en tendens att vilja ”förbättra” och ”putsa” på pjäser han medverkade i. Så här kunde det låta när han repeterade i köket på nätterna: - Se molnen seglar där uppe som vita måsar, så vill jag segla ut över världen stor och stark. -Det är fel, pappa, det finns inte här.
-O, det är väl möjligt, vet du, jahadå, men det är vackert, det är väldigt vackert, det tar vi om. Får jag lite vind och orkester, får vi höra hur det låter. (Hasse med kompis blåser och trallar för att ackompanjera replikerna) - Guuud, vad snyggt...är det inte snyggt...Johodå...tänk om man skulle skriva om hela pjäsen...piffa opp den så att säja...men den är bra som den är förstås. Nu fortsätter vi barn...- Stor och stark...jäkla fläskkotletter, dom vill brännas vid...så ja...nu struntar vi i Peer Gynt ett slag... (Brokiga förflutna, Johnny Bode 1950)

Efter Göstas död anordnades en Gösta Ekman-minnesutställning, intäkterna gick till Gösta Ekmanfonden. Teaterförbundet anordnade dessutom en festsoaré på Oscarsteatern till hans minne, också den till förmån för Gösta Ekmanfonden som sedan 1939 delar ut Gösta Ekman-stipendiet till skådespelare.
Autograf

 

©Ekmansallskapet2011